Värkarna började på eftermiddagen den 28/5. Jag och mamma tog en lång promenad med deras hundar för att snabba på värkarna (myt?). Under promenaden var vi tvungna att stanna flera gånger för att det låste sig i magen och det kändes omöjligt att röra benen. Då kom de ca var 15-20:e minut.
På kvällen började värkarna komma tätare och gjorde mer och mer ont, men de var ganska korta och gick därför att uthärda. Vi la oss i sängen för att vila och se en film (ingen aning om vilken, kanske en Beck). Efter ungefär halva filmen började vi klocka värkarna och det visade sig att de var skapligt regelbundna och om ca var 2-3 minut, men varade inte mer än 20-40 sekunder. Vid strax efter två på natten ringde vi upp till förlossningen och berättade läget och sa att vi tänkte komma dit. De sa att vi var välkomna om vi kände att vi ville komma. Det ville vi!
Vi ringde till mamma som skulle vara chaufför till Falun och hon kom direkt. I bilen tyckte hon att värkarna kom oroväckande ofta och jag gjorde såklart det man inte ska göra, spände hela kroppen och slutade andas.
Vi kom fram till förlossningen och blev inskrivna kl 03:39. De kopplade CTG och gjorde undersökning. Cervix central 1,5 cm och öppen 2 cm. Snacka om deppigt! Jag lade mig i badet på morgonen och låg i 2 timmar. Det var väldigt svårt att hitta en bekväm ställning för att ta emot värkarna, men det var skönt mellan värkarna. Kommer ihåg att jag ringde till mamma i panik för att jag tyckte att ingen verkade fatta att jag hade skitont. Grät och var jätteledsen.
När jag kom upp ur badet var sammandragningarna 35-40 sek och kom med 3 min intervall. Jag fick ligga med CTG och därefter fick jag en tablett som skulle dämpa sammandragningarna, en insomningstablett och alvedon (löjligt!). Blev fruktansvärt deppig, jag ville ju för fan inte att värkarna skulle minskas, jag var ju där för att föda barn. Men jag hade inget att säga till om.
Sov ungefär fyra timmar och vaknade med värkar. De blev värre och värre, jag stod inte ut! De varade ca 40 sek och kom med 1 minut emellan. Blev undersökt kl.16, då var cervix utplånad men fortfarande bara 2 cm öppen. CTG igen. Äntligen fick jag lite mat (hade inte fått något på hela dagen), det var äcklig grå korv, potatis och stuvande morötter. Det skulle jag aldrig äta i vanliga fall, men då slukade jag det!
Jag la mig i badet igen kl.17 och låg där en och en halv timme. Hade skitont! CTG kopplades. Jag undersöktes igen kl.19.25, jag var fortfarande bara 2cm öppen. Blev helt uppgiven. Fick ett par tabletter.
Vid halv nio stod jag inte ut. Jag grät så tårarna sprutade, hade dödsont och fullständig panik. Fick knappt någon luft och lutade mig ut genom fönstret för att kunna andas. Ringde på klockan och någon grinig undersköterska kom till vilorummet där vi var (vi fick inte ens vara i en förlossningssal utan i nån jävla skrubb). Jag försökte få fram att jag ville ha hjälp, att jag inte orkade mer. Hon var extremt otrevlig och sa att jag bara hade förvärkar. Jag skrek åt henne att i sådana fall skiter jag i det här, plocka ut ungen annars hoppar jag ut genom fönstret! En läkare kom och undersökte, nu var jag öppen 3 cm och fick äntligen flytta till ett riktigt rum där det fanns lustgas och jag fick epiduralbedövning.
Klockan 21 kom en ny barnmorska som verkligen passade mig. Hon var vanlig, trevlig och rejäl. Gillar inte den där puttinutt-gull-i-gull-stilen som en del barnmorskor kör med och självklart inte heller de riktigt barska och otrevliga. Susanne var precis ”lagom”! Nu började allt kännas bättre, jag kunde slappna av och hade något att sysselsätta mig med (lustgasen). Jag kunde till och med slumra till lite mellan värkarna.
Två timmar senare har sammandragningarna glesat ut och jag får värkstimulerande dropp. Eftersom vattnet inte har gått så tar de hål på det nu. Det var en skum känsla…
Vid 02-tiden har jag riktigt kraftiga värkar och droppet minskas. När jag sitter på sängkanten går hjärtljudet ner kraftigt och jag blir beordrad att ligga ned.
Kl. 04.05 känns det plötsligt som att jag ska sprängas och jag skriker högt rakt ut. Dennis trycker på larmknappen och en ny barnmorska kommer in på rummet. Hon säger åt mig krysta. Jag skriker av smärta, men hon instruerar mig hur jag ska krysta mer effektivt och jag gör som hon säger.
Kl. 04.15 går hjärtljudet ner och en läkare kommer in. (Detta uppfattar aldrig jag som tur är.) Två minuter senare föds lilla Mira. Hon torkas ur i munnen, Dennis klipper navelsträngen efter viss tvekan. Hon läggs på mitt bröst och jag ser en litet rynkigt huvud med röd mun och urgulliga små smilgropar. Känns väldigt konstigt, känslosamt och jag känner mig lättad och lugn.
Jag krystar ut moderkakan, Dennis säger att vi absolut inte vill se den. :) Sedan syr barnmorskan mig medan skruttan ligger på bröstet. Hon passar på att bajsa ett rejält lass på min mage. När de kommer in med fika-brickan lägger de henne i den lilla plastvagnen. Vi ringer runt till mormödrar, farmödrar m.fl och tar det lugnt ett par timmar. Jag duschar och börjar känna mig som en människa igen. Lillskiten blir vägd och mätt samt får på sig lite kläder. Hon har lite låg kroppstemperatur och lindas in med varma filtar.
Kl. 08.30 flyttas vi ner till avdelning 37 (eftervård). Där får vi frukost och amningsinformation. På eftermiddagen kommer myblivna mormor, morfar och moster på besök. Dennis åker med dem hem till Ludvika. Jag och Mira stannar kvar en natt sedan vill ja hem! Vi blir utskrivna vid lunch ungefär efter att doktorn tittat, klämt och lyssnat på lillskruttan. Mamma kommer och hämtar oss i Falun och vi åker hem till en utsövd nybliven pappa.
Min syn på förlossningen 2 månader senare: Det känns synd att den bra barnmorskan som hade hand om oss den sista tiden inte var med på själva födelsen, hon var upptagen med krystningsarbete i ett annat rum. Den andra barnmorsan var också bra, men ändå… det känns lite tråkigt på något sätt.
En sak som jag var väldigt rädd för innan förlossningen var att jag skulle gå sönder och behöva sys. Nu i efterhand var det en bagatell, det gjorde inte speciellt ont varken när hon sydde eller efteråt.
Jag tycker att jag blev nonchalant bemött under de så kallade förvärkarna, det kändes som att ingen förstod hur pass ont jag verkligen hade. De tidiga värkarna var mycket mer plågsamma än de ”riktiga” vilket känns ganska sjukt. Jag är helt säker på att det hade känts mycket bättre att få vara i en riktig förlossningssal och ha tillgång till lustgas i ett tidigare skede. Vid en eventuell andra förlossning kommer jag att stå på mig mycket mer och inte tolerera samma behandling. Som det känns nu skulle jag helst vilja bli snittad nästa gång, inte pga krystningsvärkar och själva födelsen utan pga all smärta innan dess och det bemötande jag fick då.
2 kommentarer:
Yeay!
Men shit va dlika vår aberättelser är! Men Mira kom ju 4 timmar tidigare lyllos!
Och jag fick inte stanna kvar, kommer ihåg att jag bölade järnet. Mina värkar startade kl. 11 den 28:e och först kl. 21 den 29 fick vi stanna men då var jag så förbannad och fräste till barnmorskan att: -Bara så du vet det! Även om jag bara är öppen 2 cm så åker jag INGENSTANS! Hör du det?!
Säger samma som dig, nästa gång tänker jag kedja fast mig vid lustgasen och åka in tidigt!
Ja, ÄNTLIGEN blev den nedskriven... ;) Våra födelseberättelser är verkligen lika, det började ju i princip samtidigt med värkar hemma och slutade nästan samtidigt med små gulleflickor. :)
Så jävla idiotiskt att skicka hem någon med starka värkar, jag förstår inte att de kan med att göra det! Här har dom som policy att helst inte skicka hem folk om det inte är helt nödvändigt. Ganska logiskt eftersom de flesta har ganska lång resväg. För oss är det 6 mil enkel resa, vilket definitivt inte är roligt att åka med värkar... Fy fan.
Helt rätt att vara bestämd! Nästa gång (om det blir nån nästa gång) tänker jag vara ett riktigt ego och inte ta nån skit! ;)
Skicka en kommentar